Du kan inte förklara det riktigt inte med ord.. du tror att ingen annan känner så som du gör eller gjorde
det går nog inte att förklara, för att egentligen vill ingen veta det du känner. det är synd för att du har så mycket att säga, så mycket du vill, men innert inne vet du att de aldrig kommer att hända, men ändå finns det ett hopp nån stans inom dig. Det finns inget hopp, lika bra att du inser det.. fast du vill inte inse det, varför?
det blir bara jobbigt i längden!